Kasern III - Konsthögskolan

Vad handlar projektet om?

Kasern III på Skeppsholmen är Kungliga Konsthögskolans huvudbyggnad – uppförd som spannmålsmagasin 1779 och senare ombyggd till kasern, samt kompletterad med en tillbyggnad från 1995 som idag utgör en del av skolans huvudbyggnad. Byggnaden omfattar cirka BTA 10 500 kvm (LOA cirka 8 000 kvm). Efter branden i en annan byggnad, Kasern II (2016) stod Konsthögskolan inför valet att lämna platsen eller utveckla det som redan fanns.

Projektet tar tydlig ställning för det senare: att utgå från den befintliga byggnaden som resurs. Målet har varit att långsiktigt stärka verksamheten genom att arbeta med det som redan finns, snarare än att ersätta eller bygga nytt.

Projektet har även fungerat som ett pilotprojekt för Statens fastighetsverk, med ett uttalat mål att pröva och utveckla cirkulära arbetssätt i praktiken. Projektet visar hur återbruk och resursminimering kan integreras i både gestaltning och genomförande i en komplex ombyggnad.

De publika funktionerna har samlats och tydliggjorts på entréplanet, med bibliotek i direkt anslutning till entrén och ljusgården som ett sammanhängande rum för utställning, kafé och rörelse genom byggnaden. Samtidigt har verksamhetens kärna stärkts genom nya ateljéer och förbättrade verkstäder.

På plan 5 har 28 nya ateljéplatser skapats genom selektiva ingrepp: nya takfönster och rumsavgränsande skärmväggar som förbättrar dagsljuset utan att förändra byggnadens karaktär mer än nödvändigt. Takfönstren har utförts med stor precision och försetts med automatiska mörkläggningsgardiner som dras för när mörkret inträder, för att hantera påverkan på stadsbilden. Dagsljuset är en grundförutsättning för konstnärlig verksamhet, och lösningen har därför utformats för att förbättra arbetsmiljön med minsta möjliga påverkan på byggnadens karaktär och stadsbild.

Projektets bärande idé har varit att göra så lite som möjligt. Det innebär att inte byta ut sådant som fungerar, att laga i stället för att ersätta och att återbruka byggdelar, material och installationer där det är möjligt. Denna princip har styrt både gestaltning, teknik och genomförande.

Tilläggen har utformats med en medveten återhållsamhet, där nya element underordnar sig den befintliga strukturen och är tydligt avläsbara som samtida lager. Ingreppen är begränsade och utförda med ambitionen att vara långsiktigt hållbara utan att låsa byggnadens framtida utveckling.

Vad har vi lärt oss?

Projektet visar också värdet av att arbeta med faktiska data i klimatberäkningar. Genom att successivt ersätta schabloner med projektspecifika uppgifter och EPD:er har både precisionen i beräkningen och förståelsen för projektets klimatpåverkan förbättrats.

Projektet visar att cirkularitet blir robust när den formuleras som en gestaltningsprincip från början, inte som en teknisk ambition i efterhand. När utgångspunkten är att bevara och minimera ingrepp förändras hela beslutsprocessen.

Att reparera i stället för att ersätta innebär också att acceptera spår av förändring. I projektet har lagade golv och synliga skarvar inte setts som brister, utan som konsekvenser av ett medvetet förhållningssätt till resurser.

Återbruk av installationer kräver tidig inventering, teknisk förståelse och tydlig dokumentation. Erfarenheten är att återbruk kan bli ett likvärdigt alternativ till nyinstallation – men bara om besluten tas tidigt och med rätt underlag.

Projektet har också visat att kulturhistoriska, verksamhetsmässiga och hållbarhetsmässiga krav inte behöver stå i motsats till varandra. En bärande princip har varit att inte introducera nya produkter eller resurser där befintliga komponenter inte är uttjänta. Exempelvis valdes att behålla vissa fläktaggregat, porslin i våtutrymmen, golvytor av klinker och trä, glaspartier mm, där ett utbyte skulle innebära omfattande resursinsats och ingrepp i byggnaden utan att vara motiverat sett till resursanvändning och livslängd. Även beslutet att inte miljöcertifiera tillbyggnaden – då detta skulle kräva installation av kylbafflar – innebar en medveten avvägning där ökad resursanvändning och energipåverkan vägdes mot nyttan.

Dialogen med myndigheter kring takfönstren visar samtidigt att genomarbetade lösningar kan förena verksamhetskrav med hänsyn till stadsbild och kulturhistoriska värden. Ingreppen har i stor utsträckning utformats så att de är möjliga att förstå, förändra eller återställa över tid, vilket stärker byggnadens långsiktiga flexibilitet.

Vad har gått bra?

Den tydliga principen att göra så lite som möjligt har fungerat som ett gemensamt verktyg för alla aktörer och gett projektet en konsekvent riktning från tidiga beslut till genomförande.

Återbruket har inte begränsats till enstaka materialval utan omfattar byggdelar, ytskikt, inredning och installationer. Det gör projektet konkret och visar att cirkularitet kan genomföras brett även i en komplex ombyggnad.

Samarbetet mellan beställare, hyresgäst, entreprenör och arkitekt har varit avgörande. Genom kontinuerliga samverkansworkshops, en gemensam målbild och nära dialog har frågor om återbruk, ekonomi och genomförande kunnat hanteras löpande och transparent.

Projektet har också lyckats lösa en central målkonflikt: att skapa nya ateljéer med goda ljusförhållanden i en kulturhistoriskt känslig byggnad. Takfönsterlösningen visar hur precisa ingrepp kan möjliggöra nya funktioner utan att kompromissa med byggnadens värden. Denna precision i utformning och genomförande har varit avgörande för att möjliggöra cirkulära principer utan att tumma på arkitektonisk kvalitet.

Ett nytt digitalt arbetssätt med 360-bilder och digital ärendehantering har dessutom underlättat snabba beslut och stärkt arbetet med återbruk i både projekterings- och produktionsskedet.

Vad kan bli bättre?

Återbrukets omfattning kan i högre grad kvantifieras i mängder och kopplas till klimatpåverkan.

Dokumentation och spårbarhet av återbrukade material kan utvecklas ytterligare för att stärka uppföljning, jämförbarhet och lärande.

Där återbruk inte varit möjligt kan materialåtervinning och avfallsflöden redovisas tydligare.

Uppföljning av energimål och faktisk driftdata kan komplettera projektets resultat över tid.

Positiva effekter

Projektet har minskat behovet av nyproducerat material genom att konsekvent bevara, reparera och återbruka befintliga byggdelar, ytskikt och installationer. Exempel som lagade golv i stället för utbyte och anpassning av befintliga armaturer visar hur resursminimering har omsatts i praktiken.

Byggnadens kulturhistoriska värden har inte bara bevarats utan blivit mer läsbara. Tidigare rumsligheter och konstruktioner – som den tidigare Flottans matsal med sina muskulösa valv och struktur – har integrerats i nya funktioner och därigenom förstärkts.

Konsthögskolan har fått en mer sammanhållen och publik struktur. Ett bättre utnyttjande av ytor har möjliggjort en minskning från cirka 40 kvm/person till cirka 27 kvm/person, vilket stärker både ekonomisk och klimatmässig hållbarhet. Genom att samla funktioner och förbättra tillgängligheten har byggnaden blivit mer användbar i vardagen och mer öppen mot omgivningen.

Den låga åtgärdsnivån har även haft ekonomiska fördelar genom att bidra till att hålla nere kostnader och hyresnivå, samtidigt som tekniska uppgraderingar har förbättrat förutsättningarna för en mer effektiv drift.

Projektets klimatpåverkan har beräknats med projektspecifika data och uppgår till cirka 28,9 kg CO₂e/m² BTA. Under projektets gång har klimatpåverkan reducerats med cirka 18 %, från tidigare beräkningar på 35,35 kg CO₂e/m². Minskningen är ett resultat av ökad andel produktspecifika data (EPD:er), faktiska mängder från produktion samt ett konsekvent arbete med återbruk och resursminimering. Resultatet visar hur cirkulära strategier kan ge en mätbar förbättring av klimatprestandan i ett ombyggnadsprojekt.

Vad har kunnat återanvändas

• Glaspartier och golvbeläggningar • Fast och lös inredning • Belysningsarmaturer, i vissa fall anpassade till LED • Dörrar • Gipsskivor • Elstegar och kanaler • Invändig isolering • Befintliga håltagningar och schakt för installationer Kommentar: Återbruket har i huvudsak skett inom byggnaden, genom att bevara, återmontera och vidareutnyttja befintliga komponenter snarare än att ersätta dem.

Cirkulära material som använts

Projektet har i huvudsak utgått från befintliga material i byggnaden snarare än att tillföra nya. Återbrukade material inkluderar bland annat glaspartier, golvbeläggningar, gipsskivor och isolering, samt tekniska installationer såsom belysningsarmaturer. Kommentar: Fokus har varit att bevara och vidareanvända befintliga material i så hög grad som möjligt, snarare än att ersätta med nya cirkulära produkter. Särskilda fokusområden • Resursminimering genom att inte byta ut fungerande byggdelar • Återbruk av byggdelar, material, inredning och installationer • Selektiva ingrepp i stället för omfattande ombyggnad • Anpassning och vidareutveckling av befintlig byggnad för långsiktig användning • Klimatpåverkan har verifierats med projektspecifika data, där återbruk och resursminimering bidragit till en reducerad klimatpåverkan över projektets gång